alicestahlberg

Kategori: tankar

blåblå


God morgon. Jag hade en halvjobbig dag igår och trodde att det skulle kännas bättre idag
men jag känner mig fortfarande lite instabil. Jag vet inte. Den här månaden drar med sig så mycket
sorg och hjärtekross från förra året. Snart är det ett helt år sedan mormor lämnade oss. Det känns
när mörkret börjar krypa över en. Saknaden är så stor. 

Det är konstigt det där, med årstider, låtar och känslor. Det är precis som att man minns
exakt vad man kände och hur man mådde just då när man blir inkastad i mörkret, gamla
låtar och minnen. 

Jag ska försöka ta hand om mig idag och tillåta mig själv att få vara ledsen. Jag är inte jättebra
på det, så jag ska verkligen försöka. Nu ska jag cykla iväg till universitetet då jag har seminarium 
klockan tio. Vi ses. 

Att känna värme och kärlek från andra sidan

Jag har funderat länge på om jag ska publicera det här eller inte, just för att jag är rädd för vad
människor ska tänka och tycka. "Är hon knäpp eller?". För det är ju på så sätt, att andlighet är
inte lika accepterat här i Sverige som det är i till exempel USA där de använder medium för att 
hitta lik och så vidare. Men sen någonstans under min tveksamhet så bestämde jag mig för att jag
faktiskt struntar fullständigt i om ni tycker jag är knäpp eller inte. Det här är min upplevelse och
något jag tror på så mycket. 


Jag vet inte om ni minns det. Men för ungefär ett år sedan efter min mormors bortgång var
jag mycket uppe i det här med andlighet och andra sidans krafter. Det var mitt sätt att
hantera sorgen efter henne, och det jag upplevde då kan ingen, någonsin, ta ifrån mig. 

Jag var med om en hel del den vintern. Tillslut blev det för mycket och det skrämde 
mig verkligen. Jag pratade med Jeanette och hon sa att jag måste ta kontroll
över det, styra över det själv då jag är så mottaglig. 

Jag vill fortfarande inte ha någon kontakt med andra sidan, inte just nu. Jag 
känner mig för omogen och rädd för det. Oavsett hur spännande jag tycker det är
- för det tycker jag verkligen! - så är jag nog inte redo. Det skrämde tillslut livet ur mig 
förra året. Jag vill inte utsätta mig själv för det just nu. 


Men. I lördags var jag med om något fantastiskt. Jag har berättat det tidigare men
min pojkväns mamma Jeanette är otroligt öppen och synsk - JA det finns bevis! 
Vi satt hur som helst hemma hos Kevin. Jag & Jeanette har inte pratat om andlighet på så 
himla länge, just på grund av min rädsla och att jag stängt av lite. Men det är precis som att när hon och
jag sitter och tittar på varandra, och börjar prata om det - så är det som att hon ser rakt igenom mig och
allt bara kommer till en. Det var så länge sedan jag grät och tänkte på mormor riktigt ordentligt. 

Jag sitter i fåtöljen mittemot Jeanette, och jag kan verkligen inte sätta ord eller förklara det här, men det känns
precis som att någon/något är bredvid mig/bakom mig. Jag får bara en sån känsla i kroppen och två rysningar
väller över mig, från fingertopparna ner i hela kroppen. Jeanette tittar inte riktigt på mig, utan vid sidan om
mig som att det står någon bredvid och jag förstår att vi inte är ensamma. Jag bryter ut i gråt och
jag vet inte riktigt vad som händer i just den stunden. Jeanette kramar om mig och blir tårögd. Hon beskriver
att hon känner en sån värme och kärlek från min mormor, och att mormor först tittat på Jeanette och sedan vänt
sig mot mig. 

Jag förstår att det är svårt för er att förstå detta som inte tror på det, men det var precis som att min 
mormor var i det rummet den eftermiddagen. Jeanette såg en gul klänning med röda blommor och 
förstod att det var min mormor. Jag frågade henne hur hon kan få en sådan känsla, eller förstå att
det är min mormor, och då beskrev hon det som att det är som att tänka på en bild. Hon sa "Alice, tänk
på en bild på dig och Kevin. Gör det nu." "Det du ser nu i huvudet, den bilden på dig & Kevin, är precis så jag
ser det, om du förstår."  Jag kan inte beskriva allt som hände under den stunden men 
Jeanette menade att mormor förmedlade något om att "gråter du Alice så vill jag inte vara här".
Hon vill inte göra mig ledsen och riva upp gamla sår. 


Jag sa till Jeanette att jag inte förstod varför alla tårar bara vällde över mig just
nu, varför blir jag så ledsen från ingenstans? Då beskrev hon det som så att skulle inte jag bli jätteledsen
och börja gråta om mormor kom in i rummet, gick in i dörren och helt plötsligt stod där? Och jag svarar ju 
självklart ja. Hon menar att det nästan är exakt samma sak. Mormor var i rummet, jag kunde inte se henne
men jag kunde känna henne. 

En timme senare satt jag i bilen på väg hem. Fylld med värme, kärlek och ny energi. 
Den eftermiddagen var bland det finaste jag upplevt. Oavsett vad ni säger,
tror eller tänker så vet jag att hon var där hos mig och såg en chans att hälsa på mig. 

Så mycket kärlek och värme från andra sidan. Nu vet jag att hon mår bra,
min älskade, vackra och starka mormor. Mitt hjärta värker för henne, men
jag är så tacksam och glad för att få veta att hon mår bra

 

2 SAKER SOM KAN VARA JOBBIGT I LIVET


Vi kommer alla stöta på saker i livet som kommer vara tuffa för oss. Vad som kommer
vara jobbigt för just dig vet bara du själv, eftersom ingen är sig den andra lik. Men vad snackar
jag om då, när rubriken lyder "2 saker som kan vara jobbigt i livet"? 
Jo... Då tänker jag väl lite såhär på sådant som de flesta, eller många upplever är jobbigt. 

1. Konflikter
Varför jag väljer att ta upp denna som första punkt är för att jag själv hatar allt som har med
1. dramatik att göra och 2. bråk med människor som man har en relation till. Jag vet liksom inte riktigt vart
det här grundar sig, men jag tror att det handlar någonstans om att jag alltid velat andra väl
och avskyr att såra eller göra någon annan illa. Det är och har alltid varit en av mina
största svagheter i livet, för det har lett till att jag själv blivit trampad på. 

Hur hanterar vi det här med konflikter då? Hur blir vi bra på att ta konflikter?
Om jag ska vara ärlig har jag inget bra svar på det, det enda jag kan tänka spontant
och själv skulle gå efter är att försöka förstå de olika parterna i konflikten
som den berör. Att förstå varandra och låta alla komma till tals tror jag
själv är en bra bit på vägen att kunna hantera en konflikt på ett sätt som är bäst
och minst tungt för alla. 

2. Säga upp sig
Ja men hörrni... Denna punkt är ju inte heller sådär superrolig att 
behöva göra. Man befinner sig på ett jobb, där man får den här lönen som är
ganska betydelsefull efter några pass i månaden. Men vi
har hittat ett annat jobb som känns roligare eller som kanske ger bättre lön? Då 
kommer ju det här snacket med sin chef/arbetsgivare. Hur sjutton lägger vi upp
detta på snyggast sätt? Dessa stäääändiga scenarion som man spelar upp i huvudet
gång på gång för att reda ut i sin ensamhet vad som blir absolut mest optimalt. 

Vet ni vad jag tror i sådana situationer? Stödord kan vara så bra, till så mycket. 
Om det gäller att lämna beskedet via telefon, ja men använd stödord!
Är det däremot ansikte mot ansikte så kanske det ser lite småknepigt ut att ha en lapp
med sig och läsa ifrån (haha) så där tror jag nog att det är bättre att man förbereder sig
lite innan, och sen går iväg och bara gör det. Man kan alltid sluta med att tacka för tiden man
har haft där - om man känner för det. 

Och juste, det allra viktigaste: Glöm inte att uppsägning inte innebär jordens undergång.
Herregud! Sånt händer ju hela tiden, och det är cheferna vana vid. De har mycket mer 
förståelse än vad man tror. Det har i alla fall jag lärt mig under vägens gång.

 

FEMINISM, MIN ANDRA FAMILJ OCH ANNAT


Go kväll kära ni! Alltså _bästa_ grejen att jag drog iväg igår, trots förkylning! Så glad
för det, för jag hade världens bästa dygn i Norrköping. Ni som inte har förstått det ännu
så är det mina kusiner, min farbror och hans fru som bor där. De är verkligen som min 
andra familj, vilket de (isch) typ biologiskt sätt är? 

Hur som helst. Jag har spenderat största tiden med Amanda & Alva. Vi hann gå på stan,
sitta på ett mysigt fik, ta en lång kvällspromenad ute i kylan - som är det bästa jag vet
på hösten, mysfaktor deluxe! - och somna sent efter en lång, gosig film. Jag har sån
bra energi efter denna helg, och det är tack vare dessa filurer. Åh! 

Det bjöds även på så himlaaa god mat av Fredrik och mycket prat och skratt efter
maten tillsammans med även Yvonne och Fredrik. Känner mig alltid lika välkommen
när jag kommer dit <3


Något jag värderar så högt i livet är att sitta och prata med denna donna om allt från
totalskumma saker till sånt som är så himla viktigt, exempelvis feminism. Jag har sagt
det förut men säger det igen: Det är så fint att ha en kusin som redan i nian började förespråka
feminism och kvinnors rättigheter. Det ger mig hopp om framtiden och att kunskap om just feminism
har börjat sprida sig även bland de yngre. Idag är hon femton, snart sexton år gammal och bland det viktigaste
i livet för henne är att stå upp för allas lika värde och kvinnors rätt i samhället. God bless u babe!


Innan tåget rullade hem så åt jag och Amanda på ett ställe som heter
Brödernas kafé. Så gott och så mysigt. Bra avslut på denna lilla minitrip minst sagt.

Hoppas ni har haft en lika bra helg som jag. Imorgon startar en ny vecka med
ett fullspäckat schema. Ovanligt nog ser jag fram emot det. Det är mycket
kul som väntar. Vi hörs!

RÄDSLAN I VÅRT LIV


Det här med rädsla hörrni. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det idag. 

Igår slog tanken mig att det som jag är allra mest rädd för är det som jag vill
utmana mig för att göra. Mina topp två rädslor är: 

1. Havets krafter, djupet och hajar
2. Att flyga 

Mina erfarenheter från dessa lyder såhär: 
Havet och "det okända" ute på djupet är något som jag varit rädd för så
länge jag kan minnas. Jag kan aldrig komma ihåg en enda gång som jag faktiskt 
njutit av att simma ut en bit när vi varit utomlands eller slappnat av. Jag är
livrädd för havets krafter, vad som finns där under och vad det kan orsaka. 

Jag snackar inte bara om havet långt ute utan nu menar jag
också små, lite mer kraftfulla vågor. Det skrämmer mig verkligen och
jag har ingen direkt anledning till varför. Jag är bara livrädd. Samma
gäller när det filmas under vatten på tv. Jag får en sådan fruktansvärd 
obehagskänsla i hela kroppen. Eller låt oss bara tala om hur många gånger
som jag drömt mardrömmar om tsunamis. Förstår ni? 

En annan rädsla som har kommit mer på senare år är min flygrädsla.
Det var väl någonstans runt fjortonårsåldern som jag började få det
jobbigt med flygandet. Det här har dock pendlat i skalor, ibland har
det varit tuffare än andra gånger. Detta grundar sig nog snarare
i mitt kontrollbehov. Men på samma gång tänker jag att rädslan för
havet kanske också skulle handla lite om det. Det här med kontroll.
Att känna sig hjälplös och veta att det är så mycket starkare än mig.

Det jag vill reda ut med er är hur man egentligen övervinner detta. 
Hur gör man? Jag tänker inte låta mina rädslor stoppa mig i mitt
liv. Så därför har jag väl utsatt mig för en del, för att kanske bekämpa
detta. 

Mina tips, och utmaningar till er som själva kämpar med andra
eller liknande rädslor: Utsätt er för det. Ja, fy fan. Vi må vara 
livrädda och kanske nästan känna att nu dör vi. Men är det inte det
enda botemedlet? Snälla hjälp mig med detta, för så ser i alla fall jag det. 

I Grekland åkte jag parasailing - vilket jag nu tycker är dumt i efterhand
då jag hört hur mycket olyckor som skett. Men om en tänker just på mina
rädslor då? Är det inte exakt det här jag är rädd för? Att flyga, vara långt
uppe i luften, inte ha någon kontroll och befinna mig långt ute på vattnet. 
Min rädsla för havet fick sig verkligen en smäll i ansiktet då båten helt plötsligt
saktade in och linan till vår fallskärm blev mycket mindre spänd vilket ledde till
att vi närmade oss havet långt, långt ute. När vi var en meter ifrån att åka i (tro mig,
här hade jag någon sån fruktansvärd panik) från att ha varit 130 meter över marken
så tog båten fart, linan spändes åt och vi for upp i luften igen. 

Men huvudpoängen med det här, är att jag tror att vi måste våga utsätta oss för
det allra mest smärtsamma för att bli vän med våra rädslor och lära känna 
dem. Vad säger ni?

 

ATT BLI KÄR


Jag har upplevt mycket under min ungdom. Jag har träffat killar som har behandlat mig
som skräp och som fått mig att känna mig värdelös många gånger. När jag var någonstans runt sexton så
trodde jag aldrig i hela mitt liv - fortfarande så sjukt att jag kände såhär - att någon
skulle känna likadant för mig som jag kände för den. 

Att bli kär, ge hjärtat rakt ut till en annan människa och våga lita på någon annan
så mycket som det krävs när man helt plötsligt är två - är jätteläskigt.

För vad vet man när det enda man har upplevt i sin tonår är krossade hjärtan
och texter där man får höra att man inte räcker till? 

Jag vet att jag delar dessa erfarenheter med så många andra, och till er vill jag
säga: Man kommer tyvärr behöva gå igenom eld och lågor.
Alla människor man träffar på i sitt liv kommer inte alltid vilja en väl. Hur orättvist
det än kommer kännas så är det så. Det kommer göra ont, stickas, brännas i hela
kroppen - men sen, när ni ramlar in på himlens kuddar så kommer
det kännas precis som kärlek ska kännas.

Kärlek för mig innebär att en annan människa visar att den inte 
klarar av att vara utan mig. Den bryr sig om mig, älskar mig för den jag är
och vill mig väl. 

April år tvåtusensexton hittade jag min. Efter snart ett och ett halvt år
väcker han mig fortfarande med pussar i nacken, skriver långa sms om hur mycket
jag betyder för honom och orkar för oss båda när inte jag gör det.

Kärleken är en bedårande, vacker sak, men också något som kommer göra ont i
våra liv. Det är något vi måste lära oss att leva med. 

Men om du sitter där ute just nu, gråter över någon som gör dig illa gång på gång,
trycker ned dig eller får dig att känna dig värdelös: Nu är jag stark för dig.
Försök att ställa dig upp - hur mycket motvind du än har - och lämna den personen bakom dig.
Du förtjänar att leva ett liv där du mår bra och känner dig älskad. Hur ensam
du än känner dig så är du inte det. Du fixar det här och jag tror på dig.
Vi ställer oss upp tillsammans. Okej? Klara.färdiga.gå. <3

 

 

Saknaden efter dig

På en bänk sitter du och jag och andas in Frankrikevärmen,
aldrig trodde jag att dessa minnen senare skulle kommas ihåg från datorskärmen,
där vi sparat allt vi haft

och dit jag går när jag behöver din kraft.

När jag satt där bredvid dig

hade jag velat tacka dig för att du skapade min mamma som skapade mig.


Därför att tio år senare skulle du inte längre finnas här,
på grund av en sjukdom som skulle dra oss isär.


En höstkväll satt jag på sängkanten hos dig,
och sa att tillslut älskade du, kommer allting ordna sig.

För med huvudet mot ditt,
kramade jag om din hand och lovade att du alltid kommer få leva i mitt.
Där jag går,
så vet jag att du står,
tittar på mig
och vinkar med glittrande ögon ett hjärtligt hej.

Om jag fick krama dig godnatt,
hade jag hållit om dig för alltid min vackra skatt.

“Alice, du är starkare än vad du tror”,
sa min mormor och for.
Bort dit evigheten finns, och där vi henne för alltid minns.

Till min saknade mormor
Av Alice Ståhlberg

SKRIVER OM DIKTER

Jag har fått någon typ av förkärlek till diktskrivande... Har suttit och skrivit dikter
som rimmar de senaste två dagarna, och tycker det avdunstar stress. Jag har skrivit
dikter om saker och ting som betyder något för mig, som är mycket aktuellt i min vardag. 
Den dikten jag har kommit allra längst med handlar om feminism och hur många kvinnors verklighet ser ut idag.
En annan handlar om min mormor och stunder med henne. Jag vet inte, men på något sätt ger det mig ro och
det är fantastiskt skönt att ha hittat någonting som framkallar lugn hos mig. Vi får se, jag kanske delar
med mig av de någon dag. 

Hur som helst, jag ska snart kila iväg på min föreläsning och ikväll är det den efterlängtade piratfesten.
Har en bra outfit så är himla taggad, plus att jag inte kunde vara med förra festen då jag var sjuk, så,
det ska bli kul! Är fortfarande förkyld men inte längre feber eller hängig, utan känner mig pigg i övrigt.

Hoppas ni mår fint. Jag längtar tills jag kan skriva långa, viktiga,
inlägg till er, där hjärtat bara får tala. Kram. 

MIN UTBILDNING


Ni som följt mig ett tag vet att jag pluggar Personalvetarprogrammet på universitetet i Örebro och
nu påbörjar mitt andra år. Jag tänkte göra ett inlägg om min utbildning, och berätta för er vad det är jag lägger vikt vid
och förmodligen kommer vilja inrikta mig på när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden. 

För mig har jämställdhet varit en mycket aktuell och viktig aspekt i arbetslivet en lång tid. 
Vi möter allt för mycket sexism, rasism, homofobi etc. idag på arbetsplatsen, i skolan och rent generellt. Jag vill jobba med något som
jag vet ger utveckling till något bättre. Att införa jämställdhetsarbete på olika arbetsplatser/organisationer är något
jag vet att jag skulle brinna för. Det är så otroligt viktigt. 

En annan aspekt av Personalvetarprogrammet som jag dras till är stress och hälsa i arbetslivet. Hur hanterar man stress 
på bästa sätt? Hur kan jag hjälpa andra att hitta en mer stabil vardag och trivas mer på sitt jobb? Dessa frågor är också så
livsviktiga just på grund av hur många människor som idag går in i väggen, tvingas sjukskriva sig en längre tid eller helt
enkelt inte mår bra på sin arbetsplats. Det kan handla om allt från orättvis behandling, utfrysning, överbelastning i arbetet eller
något annat som utsöndrar stress eller otrivsel på sin arbetsplats. 

Såhär ett år senare vill jag tacka min utbildning för hur mycket jag har lärt mig och utvecklats, och hur mycket
jag kommer att få utvecklas. Det känns som helt rätt linje för mig och jag är så tacksam för att få göra det här.

FEMTE JUNI 2016 - UTKAST


Det här är ett inlägg till mig själv, eller kanske snarare ett brev. Idag är det den femte juni och jag tar studenten
om fem dagar. 

Det är så mycket tankar i mitt huvud, som flänger och far. Kommer mitt liv vändas upp och ner nu? 
Vart står jag om ett år? Reser jag? Pluggar jag? Bor jag i en annan stad? 

Eller vem kommer jag att bli nu? Vart kommer livet föra mig någonstans? Till lyckan? 
Till vågor bland djupa dalar och höga berg? Till något som jag absolut inte har vetskap om just, precis nu? 



Jag hoppas att livet tar mig dit lyckan blommar. Där jag har min Kevin, min familj, min Valle och mina vänner. 
Har jag det, så har jag allt. Nu vill jag bara sluta ögonen, pausa denna vackra stund, njuta av livet och springa ut
genom Karolinska läroverkets dörrar på fredag. Jag är stolt över min insats i skolan, över
den människa jag blivit och över det jag har lärt mig. Nu vill jag bara nå milstolpen.

5e juni 2016

Kroppsideal


Kroppsideal. 

De senaste dagarna har jag och mina vänner haft många diskussioner om detta fenomen. Kroppen och de ideal som
dominerar i samhället. Jag är så jävla rädd rent ut sagt. Jag är rädd för den värld nästa generation och generationen
efter det kommer växa upp i för värld. 

Jag växte upp i en värld där barbiedockor var den exakta bilden av hur en ville se ut. Långt, blont hår,
lång och smal. Orimligt smal. 

Jag kan inte sluta ställa mig själv frågan hur detta någonsin kunde bli accepterat. Hur vi inte kunde
se vad produktionen av barbiedockor och bratz skulle medföra för konsekvenser. Sen slår det mig att
konsekvenserna av dessa kanske faktiskt är ett medvetet syfte. Se på världen. Se på hur vi människor
är mot varandra idag. Allt elände och krig, allt hat. 

Om jag räknar hur många gånger jag tittat mig i spegeln under min uppväxt och varit så himla ledsen
för att jag inte har det, och inte det, och inte det där heller - så skulle det bli hundra, tusen, miljoner tal. 
Istället för att älska sig själv och sin kropp så har dessa sjuka ideal öppnat upp till en värld
med självhat. Fy fan vad det gör mig ledsen. 

Något som ger mig hopp är att se hur så många människor - tillsammans - går ihop och
uppmuntrar varandra till att förstå att vi är så fina som vi är. Det spelar ingen roll om jag
säger det en gång, eller att jag försöker intala mig själv en gång att jag ska vara så himla
glad för den jag är och hur jag ser ut - att jag är perfekt precis som jag är. Men kämpar vi
och stöttar varandra, blir enade och går tillsammans hand i hand - så kommer
vi förändra. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Det slog mig bara att jag
är så himla trött. Så himla trött på världen och dessa normer och ideal. 

Jag önskar bara att alla får älska sig själva, och vill älska sig själva precis som de är. 
Ni är så fina allihopa och tänk att det inte finns någon alls, precis som du. Du är så
himla unik och egen, be proud of that. Ta världen i dina egna händer och tänk att vi
tillsammans är så mycket mer än ett samhälles inristade normer. 

 

 

 

En känslosam dag


Fin bild på mormor och syster <3
Idag är en känsloladdad dag. Jag är mitt i lyckans centrum på samma gång som jag faller omkull 
och försöker hålla mig ståendes på båda benen. Jag tar sommarlov och har lämnat in min allra
sista tenta för denna termin, jag har tagit mig ända hit. En tredjedel av min tid på universitetet.
Jag borde vara lyckligast i världen och på sätt och vis är jag det, men det är något som blockerar och 
det är sorgen för min mormor. Det är en mycket speciell dag för henne och för oss. 

Jag kan inte undgå att gå sönder inombords idag. Mormor vad jag saknar dig. Snälla, säg att du
hör mig. Mitt hjärta värker så starkt för dig. Jag älskar dig, för alltid. Tänk om jag bara fick
en till timme med dig. Vad jag hade kramat om dig och aldrig någonsin låtit dig gå. Älskade, älskade fina du..

tjugonionde maj/sjukgymnast


Hallå! Sitter proppis framför datorn efter att ha ätit halloumisallad och kört ett h e m s k t (no kidding) pass. 
Jag och carro testade ett nytt, IW norska intervaller(?) och det var de SJUKASTE intervallerna jag någonsin utsatt
mig själv för. Haha, men så skön känsla efteråt! 

Hemtentan har kommit ut och är bra mycket svårare än jag förväntat mig, men jag kämpar på. 
Imorgon ska jag försöka kötta järnet. Övrigt så var jag hos en sjukgymnast idag och nu har vi kommit fram till
varför min mage ser ut som den gör - och ja, lyckan är enorm. Äntligen vill världen mig väl. - Mitt bäckenet är
väldigt framåtlutad (röntgenbilder) vilket gör att min mage putar och min rygg har mycket svank. Det var
verkligen som att alla bitar föll på plats idag. Hon visade mig övningar som jag ska göra, hur jag ska omvänja
min kropp och vanliga hållning till en bra och stabil hållning. Hon fick mig att förstå att det kommer fixa
sig och att jag inte är fast i en kropp som jag inte känner mig helt hundra procent bekväm i. 

Jag är oerhört tacksam för att jag fick en träff med henne och hon gav mig så mycket hopp på nytt,
som jag verkligen behövde efter att ha tampats med olika människor från sjukvården i 
många månader. Hon kunde rakt upp och ner berätta för mig att jag ser ut som
jag gör på grund av ett alltför framåtlutat bäckenet och ett funktionellt "problem"
i en magmuskel - som många andra har naturligt - som jag måste stärka och träna upp. All min 
rehabträning kommer sedan leda till en naturligare hållning med mindre svank, betydligt mindre
putmage och en kropp som jag förhoppningsvis kommer känna mig mycket mer bekväm i. 
Ibland behövs det motgångar för att möta ljuset i tunneln. Jag är så glad idag och det kan ingen ta ifrån mig. 

thoughts


Det finns så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill berätta för er. Men ni vet när en sätter sig framför
skärmen och tänker att nu ska det bannemig skrivas ner något vettigt? Då kommer bara tomhet. 

Jag är en känslomänniska inifrån och ut och jag älskar att prata känslor. Jag är inte rädd för att visa mig
sårbar, och heller inte rädd för vad andra människor ska tro eller tycka om det. Jag vill vara jag till hundra procent. 

Så vet ni vad? Det här inlägget får bli vad det blir. Det behöver inte bli något perfekt, något som berör alla andra.
Det behöver bara bli jag, äkta och naturliga Alice.

Jag lyssnar på Håkan, fäller tårar för att livet förändras vart jag än går. Jag kysser min pojkvän och hoppas på
att få känna såhär för alltid. Jag kramar om min hund och stänger ögonen så hårt att allt annat runt omkring
domnar bort och försvinner. 

Jag tittar tillbaka på tider som inte längre finns. Jag cyklar i motvind och svär förbannat. Jag står i duschen
alldeles för länge och råkar raka benen alldeles för snabbt så blod rinner ner för benen. 

Jag andas, jag skrattar, jag gråter, jag önskar, jag hoppas och jag minns. Och det var allt för den här gången. 
Vad som blev det blev och vad som hände, ja det hände. 

Stockholm.

Igår eftermiddag hände något fruktansvärt i Stockholm. Människor förlorade sina liv. En dag som vi trodde skulle vara en helt vanlig fredagseftermiddag där människor kanske handlade inför helgen, kollade vilket klädesplagg som skulle passa till kvällens utgång eller bara njuta av att våren äntligen anlänt förvandlades till en dag som vi aldrig kommer lämna bakom oss eller glömma. Detta hat, denna ondska får inte vinna. Vår kärlek tillsammans är större.

Alla tankar går ut till de drabbade och anhöriga. <3