alicestahlberg

Kategori: tankar

-

Kanske är det något du är rädd för att säga, 

eller någon du är rädd för att älska, 

eller något du är rädd för att möta.

Det kommer göra ont.

Det kommer göra ont för 
att det spelar roll för dig.

 

en alla-hjärtans-dag-tanke

En dag som alla hjärtans dag så tänker jag på alla som finns runt omkring mig och betyder mycket för mig,
men även dem som inte finns kvar på jorden längre. Jag tänker på min älskade mormor och kramar om henne i mina tankar. 

Jag tänker på hur många människor som jag älskar och hur många människor som älskar mig. Jag minns att kärlek
är grunden till allt på denna jord. Utan kärlek har vi ingenting. Kärlek är nyckeln till lycka, glädje, värme och trygghet. 

Alla hjärtans dag är en av alla dagar på året som man kanske borde påminna sig själv lite extra om det. Glöm aldrig bort
de runt omkring dig som älskar dig. De är det viktigaste du har. 


Här ovan har vi några människor som betyder livet för mig och jag har långt ifrån fått med alla. <3 

första natten i lägenheten


Hallå hej! Jag har inte fått internet till lägenheten ännu och kan därför inte uppdatera så flitigt. Nu är jag hemma på norr, = 
kan blogga, efter att ha sovit första natten i lägenheten. Jag och Kevin gjorde lite käk, tände ljus och myste till det.

Igår kväll var en väldigt blandad kväll för mig känslomässigt. Att jag skulle vara känslosam med att flytta hemifrån visste jag, men såhär
trodde jag aldrig. Det har varit så mycket de senaste dagarna att jag inte fören igår när jag faktiskt landade i lägenheten,
förstod att jag nu har flyttat. Jag blev så himla sentimental och ledsen, även fast jag är jättelycklig såklart. 

Det är svårt att beskriva hur jag känner mig, men jag antar att allt handlar om vana. Jag är ju dålig med förändringar och
tycker ofta det är rätt svårt att lämna något bakom mig. Det här är ju en sådan grej. Liksom lämna barndomen i mig, om ni förstår.

Jag längtar tills jag får visa er allt, mitt nya hem. Håll ut. På onsdag kommer internet!

my beautiful body


Hej kära, vackra och fina kropp. Tänk vad jag har hatat på dig, gråtit mig till sömns på grund av dig och önskat att du bara kunde
försvinna ibland. Tänk vad du och jag har blivit objektifierade under uppväxten och även idag. Tänk
att du och jag har trott att vårt värde bestämts av andra och inte oss själva. 

Kära, vackra och fina kropp. Jag har lärt mig på senare tid att våga börja älska dig, inte se ner på dig eller fortsätta hata dig.
Du bär mig, du och jag når nya mål i livet och utvecklas tillsammans. Jag önskade att jag hade försökt älskat dig lite längre, torkat
bort tårarna från dina kinder och hämtat styrka i den äldre Alice. 
Inte hatat på dig och mig för att samhället har uttryckt att små bröst är fula bröst, celluliter hit och dit är fult och 
att du och jag inte är vackra på grund av att samhället säger något annat. 

Jag vet så många som känner eller har känt såhär och jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt nöjd med
mig själv, eller tycka att jag är vackrast i världen, men jag försöker och jag försöker att inte låta samhället klampa på mig även
fast det inte borde vara min uppgift. 

Att älska sig själv är en av människans svåraste utmaningar.

mitt hjärta och mina känslor


Valle stryker sig mot mitt ben, flämtar ångestlöst och tittar upp på mig med sina vackra, bruna ögon. Mitt i den här
mysiga stunden minns jag att jag inte längre kommer vakna upp med en blöt nos varje morgon från och med torsdag. Min Valle
har varit mitt enda syskon här hemma på norr när alla andra flyttat hemifrån, och nu ska jag lämna honom?

Det är så svårt att sätta ord på hur och vad jag känner. Ärligt talat känner jag mig vilsen. Det är så himla svårt att landa
i det här med att jag faktiskt flyttar hemifrån på torsdag, just för att jag ena stunden känner absolut lycka medan andra
total sorg och en sådan bekymmersam separationsångest. 

Att vara sista fågelungen som ska lämna fågelboet känns jobbigt på så många plan. Mamma och pappa blir själva nu. I det här
stora huset. Det är klart. Det måste ju bli såhär, det vet vi alla. Men, vilken känslovåg som finns inom mig. Jag vill härifrån på
samma gång som jag vill stanna här i all tid och aldrig växa upp. Jag längtar efter en ny start samtidigt som jag är livrädd
för att komma dit. Jag skrattar och känner lycka även fast jag gråter och känner fruktan. 

Nej. Jag vet. Att flytta behöver inte vara såhär dramatiskt. Men jag är dramatisk och därför blir det här ett väldigt stort och
känslosamt steg som jag tar i livet. Jag vet att det måste bli såhär, men jag är fortfarande så himla ängslig och rädd.

krav, förväntningar och press


Idag vill jag prata med er om något viktigt, om något som tar en stor och central plats i alla fall mitt liv just nu. 
Det här är en text som är skriven främst till mig själv, sen om ni vill läsa eller inte får ni själva
bestämma. Varför det här är viktigt för mig att skriva ut beror på att det blir lite som ett löfte
till mig själv samt en utvärdering av vad som varit och vad som skall förändras. 

Ända sedan barnsben har jag varit "known" som den glada, positiva och energihöjande tjejen. Jag har alltid blivit berömd för
att ha lyft alla andra, stärkt andras självförtroende, hjälpt andra i svåra perioder i livet och fokuserat på deras välmående
snarare än mitt eget. Jag har alltid, alltid, alltid fått höra "Du är jämt så glad Alice, förändras aldrig!". 
Sådant gör mig såklart väldigt varm i själen, missförstå mig rätt nu, men
på samma gång sätter det skyhöga förväntningar på mig som person. 

Jag förväntas vara glad. Jag förväntas skratta, le och stärka alla andra. Det finns ingen ledsen Alice på kartan.

Det som har kommit ikapp mig, främst nu i äldre ålder, är att det har hjälpt så himla många, alla förutom mig själv. 
Ibland hade jag också behövt vara hon som grät i skolan, som panikade på lektionen och fick bli sprungen efter av någon,
som slog hårt som fan i väggen på grund av ilska eller som fick prata om mina egna problem i timmar. Saken är den att
jag aldrig riktigt fick utrymme för det. 

Jag har pissiga dagar. Mitt liv är inte perfekt och ibland mår jag också jättedåligt av noll anledningar eller kanske tusen
anledningar. Jag är bara människa, precis som vi alla är, och jag faller också ner i idealhets, kroppsnoja och mörka tankar ibland.

Vart jag vill komma med det här är lite av ett konstaterande. Jag är inte en superwoman som orkar bära allas sorger
även om jag älskar att kunna hjälpa människor. 

Det är jätteviktigt. Därför ska jag börja fokusera mer på mig själv och mitt liv. Vad mår jag bra av?
Är jag glad idag - go ahead, be happy! Är jag ledsen idag? Gråt och våga vara ledsen. 

Våra känslor är det viktigaste vi har och bör tillvaratas. Jag ska ta hand om mina egna
lite bättre och jag vet att jag redan nu är på god väg. 

 

she was afraid of the water


Såhär ser jag ut idag!

Vaknade runt halv åtta och kickade igång veckan med intervaller på löpband och silvana i öronen. Bättre morgon finns inte. 
Bryggde kaffe, kokade ägg, hällde upp en skål med fil och tittade på ett avsnitt av Bron. 

Idag börjar min fjärde termin på Örebro universitet vilket känns så knäppt. Vart tog tiden vägen? Jag befinner mig i någon
slags oro idag. Känner mig ledsen utan anledning, arg utan någonting att vara arg på och tom även fast jag är omringad av fina människor. 
Jag vet inte om det är mitt sätt att hantera förändringar i livet. Jag flyttar hemifrån om två och en halv vecka. Det är stort för mig, 
oerhört. Jag är livrädd på samma gång som jag är så exalterad att mitt hjärta nästan studsar utanför bröstet. 
Samtidigt tickar klockan i huvudet att jag växer upp, att jag har blivit vuxen. När hände det? Det finns så mycket känslor, 
tankar och rädsla på samma gång. Det gör ont i hjärtat på samma gång som jag kan avsmaka en längtan som finns i mig. 

En längtan efter något nytt och något vackert. Men jag är så rädd.

 

ATT FLYTTA HEMIFRÃ…N


Den här längtan, men på samma gång fasansfulla rädslan, oron över att bli vuxen, lämna hemmet sedan barnsben

och helt plötsligt kunna klara sig på egna ben. 

Den första februari flyttar jag in i min första, alldeles egna lägenhet. Det är en skräckblandad förtjusning,
om en får säga det själv. På samma gång som jag knappt kan vänta i två månader till (till och med mindre) så 
fruktar jag verkligen den dagen. 

Ni som inte känner mig vet inte om det här, men jag är så oerhört hemmakär och har alltid varit. Jag behöver
mammatid med jämna mellanrum för att känna att jag har balansen och kontroll över saker och ting, och att 
då ha henne en trappa upp gör att jag alltid har stöd hos henne oavsett vilken tid på dygnet. Jag vet att flytta innebär att
träffar med föräldrar helt plötsligt måste planeras - hjälp? - och att det innebär ett rejält kliv in i vuxenvärlden, den där
världen som jag är så satans rädd för, samtidigt som jag är så nyfiken att jag nästan exploderar. 
Det enda jag kan veta helt klart är att jag behöver en förändring i mitt liv, och det är snart. Jag är så trött på 
att allt är som det alltid varit och jag vill känna att jag är på väg någonstans. Förstår ni vad jag menar?

Jag vet inte om det är den här tiden just innan som är värst, att en längtar något galet men samtidigt
har världens jäkla dunderklump i magen som inte tycks vilja försvinna. Men jag kände att jag behövde
få ventilera mig lite, för att känna lite extra att jag inte är ensam för det är jag väl medveten om att jag inte är.

Ni som har flyttat, ska flytta eller bara har allmänna tankar om första flytten. Hur kände/känner ni? 

blåblå


God morgon. Jag hade en halvjobbig dag igår och trodde att det skulle kännas bättre idag
men jag känner mig fortfarande lite instabil. Jag vet inte. Den här månaden drar med sig så mycket
sorg och hjärtekross från förra året. Snart är det ett helt år sedan mormor lämnade oss. Det känns
när mörkret börjar krypa över en. Saknaden är så stor. 

Det är konstigt det där, med årstider, låtar och känslor. Det är precis som att man minns
exakt vad man kände och hur man mådde just då när man blir inkastad i mörkret, gamla
låtar och minnen. 

Jag ska försöka ta hand om mig idag och tillåta mig själv att få vara ledsen. Jag är inte jättebra
på det, så jag ska verkligen försöka. Nu ska jag cykla iväg till universitetet då jag har seminarium 
klockan tio. Vi ses. 

Att känna värme och kärlek från andra sidan

Jag har funderat länge på om jag ska publicera det här eller inte, just för att jag är rädd för vad
människor ska tänka och tycka. "Är hon knäpp eller?". För det är ju på så sätt, att andlighet är
inte lika accepterat här i Sverige som det är i till exempel USA där de använder medium för att 
hitta lik och så vidare. Men sen någonstans under min tveksamhet så bestämde jag mig för att jag
faktiskt struntar fullständigt i om ni tycker jag är knäpp eller inte. Det här är min upplevelse och
något jag tror på så mycket. 


Jag vet inte om ni minns det. Men för ungefär ett år sedan efter min mormors bortgång var
jag mycket uppe i det här med andlighet och andra sidans krafter. Det var mitt sätt att
hantera sorgen efter henne, och det jag upplevde då kan ingen, någonsin, ta ifrån mig. 

Jag var med om en hel del den vintern. Tillslut blev det för mycket och det skrämde 
mig verkligen. Jag pratade med Jeanette och hon sa att jag måste ta kontroll
över det, styra över det själv då jag är så mottaglig. 

Jag vill fortfarande inte ha någon kontakt med andra sidan, inte just nu. Jag 
känner mig för omogen och rädd för det. Oavsett hur spännande jag tycker det är
- för det tycker jag verkligen! - så är jag nog inte redo. Det skrämde tillslut livet ur mig 
förra året. Jag vill inte utsätta mig själv för det just nu. 


Men. I lördags var jag med om något fantastiskt. Jag har berättat det tidigare men
min pojkväns mamma Jeanette är otroligt öppen och synsk - JA det finns bevis! 
Vi satt hur som helst hemma hos Kevin. Jag & Jeanette har inte pratat om andlighet på så 
himla länge, just på grund av min rädsla och att jag stängt av lite. Men det är precis som att när hon och
jag sitter och tittar på varandra, och börjar prata om det - så är det som att hon ser rakt igenom mig och
allt bara kommer till en. Det var så länge sedan jag grät och tänkte på mormor riktigt ordentligt. 

Jag sitter i fåtöljen mittemot Jeanette, och jag kan verkligen inte sätta ord eller förklara det här, men det känns
precis som att någon/något är bredvid mig/bakom mig. Jag får bara en sån känsla i kroppen och två rysningar
väller över mig, från fingertopparna ner i hela kroppen. Jeanette tittar inte riktigt på mig, utan vid sidan om
mig som att det står någon bredvid och jag förstår att vi inte är ensamma. Jag bryter ut i gråt och
jag vet inte riktigt vad som händer i just den stunden. Jeanette kramar om mig och blir tårögd. Hon beskriver
att hon känner en sån värme och kärlek från min mormor, och att mormor först tittat på Jeanette och sedan vänt
sig mot mig. 

Jag förstår att det är svårt för er att förstå detta som inte tror på det, men det var precis som att min 
mormor var i det rummet den eftermiddagen. Jeanette såg en gul klänning med röda blommor och 
förstod att det var min mormor. Jag frågade henne hur hon kan få en sådan känsla, eller förstå att
det är min mormor, och då beskrev hon det som att det är som att tänka på en bild. Hon sa "Alice, tänk
på en bild på dig och Kevin. Gör det nu." "Det du ser nu i huvudet, den bilden på dig & Kevin, är precis så jag
ser det, om du förstår."  Jag kan inte beskriva allt som hände under den stunden men 
Jeanette menade att mormor förmedlade något om att "gråter du Alice så vill jag inte vara här".
Hon vill inte göra mig ledsen och riva upp gamla sår. 


Jag sa till Jeanette att jag inte förstod varför alla tårar bara vällde över mig just
nu, varför blir jag så ledsen från ingenstans? Då beskrev hon det som så att skulle inte jag bli jätteledsen
och börja gråta om mormor kom in i rummet, gick in i dörren och helt plötsligt stod där? Och jag svarar ju 
självklart ja. Hon menar att det nästan är exakt samma sak. Mormor var i rummet, jag kunde inte se henne
men jag kunde känna henne. 

En timme senare satt jag i bilen på väg hem. Fylld med värme, kärlek och ny energi. 
Den eftermiddagen var bland det finaste jag upplevt. Oavsett vad ni säger,
tror eller tänker så vet jag att hon var där hos mig och såg en chans att hälsa på mig. 

Så mycket kärlek och värme från andra sidan. Nu vet jag att hon mår bra,
min älskade, vackra och starka mormor. Mitt hjärta värker för henne, men
jag är så tacksam och glad för att få veta att hon mår bra

 

2 SAKER SOM KAN VARA JOBBIGT I LIVET


Vi kommer alla stöta på saker i livet som kommer vara tuffa för oss. Vad som kommer
vara jobbigt för just dig vet bara du själv, eftersom ingen är sig den andra lik. Men vad snackar
jag om då, när rubriken lyder "2 saker som kan vara jobbigt i livet"? 
Jo... Då tänker jag väl lite såhär på sådant som de flesta, eller många upplever är jobbigt. 

1. Konflikter
Varför jag väljer att ta upp denna som första punkt är för att jag själv hatar allt som har med
1. dramatik att göra och 2. bråk med människor som man har en relation till. Jag vet liksom inte riktigt vart
det här grundar sig, men jag tror att det handlar någonstans om att jag alltid velat andra väl
och avskyr att såra eller göra någon annan illa. Det är och har alltid varit en av mina
största svagheter i livet, för det har lett till att jag själv blivit trampad på. 

Hur hanterar vi det här med konflikter då? Hur blir vi bra på att ta konflikter?
Om jag ska vara ärlig har jag inget bra svar på det, det enda jag kan tänka spontant
och själv skulle gå efter är att försöka förstå de olika parterna i konflikten
som den berör. Att förstå varandra och låta alla komma till tals tror jag
själv är en bra bit på vägen att kunna hantera en konflikt på ett sätt som är bäst
och minst tungt för alla. 

2. Säga upp sig
Ja men hörrni... Denna punkt är ju inte heller sådär superrolig att 
behöva göra. Man befinner sig på ett jobb, där man får den här lönen som är
ganska betydelsefull efter några pass i månaden. Men vi
har hittat ett annat jobb som känns roligare eller som kanske ger bättre lön? Då 
kommer ju det här snacket med sin chef/arbetsgivare. Hur sjutton lägger vi upp
detta på snyggast sätt? Dessa stäääändiga scenarion som man spelar upp i huvudet
gång på gång för att reda ut i sin ensamhet vad som blir absolut mest optimalt. 

Vet ni vad jag tror i sådana situationer? Stödord kan vara så bra, till så mycket. 
Om det gäller att lämna beskedet via telefon, ja men använd stödord!
Är det däremot ansikte mot ansikte så kanske det ser lite småknepigt ut att ha en lapp
med sig och läsa ifrån (haha) så där tror jag nog att det är bättre att man förbereder sig
lite innan, och sen går iväg och bara gör det. Man kan alltid sluta med att tacka för tiden man
har haft där - om man känner för det. 

Och juste, det allra viktigaste: Glöm inte att uppsägning inte innebär jordens undergång.
Herregud! Sånt händer ju hela tiden, och det är cheferna vana vid. De har mycket mer 
förståelse än vad man tror. Det har i alla fall jag lärt mig under vägens gång.

 

FEMINISM, MIN ANDRA FAMILJ OCH ANNAT


Go kväll kära ni! Alltså _bästa_ grejen att jag drog iväg igår, trots förkylning! Så glad
för det, för jag hade världens bästa dygn i Norrköping. Ni som inte har förstått det ännu
så är det mina kusiner, min farbror och hans fru som bor där. De är verkligen som min 
andra familj, vilket de (isch) typ biologiskt sätt är? 

Hur som helst. Jag har spenderat största tiden med Amanda & Alva. Vi hann gå på stan,
sitta på ett mysigt fik, ta en lång kvällspromenad ute i kylan - som är det bästa jag vet
på hösten, mysfaktor deluxe! - och somna sent efter en lång, gosig film. Jag har sån
bra energi efter denna helg, och det är tack vare dessa filurer. Åh! 

Det bjöds även på så himlaaa god mat av Fredrik och mycket prat och skratt efter
maten tillsammans med även Yvonne och Fredrik. Känner mig alltid lika välkommen
när jag kommer dit <3


Något jag värderar så högt i livet är att sitta och prata med denna donna om allt från
totalskumma saker till sånt som är så himla viktigt, exempelvis feminism. Jag har sagt
det förut men säger det igen: Det är så fint att ha en kusin som redan i nian började förespråka
feminism och kvinnors rättigheter. Det ger mig hopp om framtiden och att kunskap om just feminism
har börjat sprida sig även bland de yngre. Idag är hon femton, snart sexton år gammal och bland det viktigaste
i livet för henne är att stå upp för allas lika värde och kvinnors rätt i samhället. God bless u babe!


Innan tåget rullade hem så åt jag och Amanda på ett ställe som heter
Brödernas kafé. Så gott och så mysigt. Bra avslut på denna lilla minitrip minst sagt.

Hoppas ni har haft en lika bra helg som jag. Imorgon startar en ny vecka med
ett fullspäckat schema. Ovanligt nog ser jag fram emot det. Det är mycket
kul som väntar. Vi hörs!

RÄDSLAN I VÅRT LIV


Det här med rädsla hörrni. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det idag. 

Igår slog tanken mig att det som jag är allra mest rädd för är det som jag vill
utmana mig för att göra. Mina topp två rädslor är: 

1. Havets krafter, djupet och hajar
2. Att flyga 

Mina erfarenheter från dessa lyder såhär: 
Havet och "det okända" ute på djupet är något som jag varit rädd för så
länge jag kan minnas. Jag kan aldrig komma ihåg en enda gång som jag faktiskt 
njutit av att simma ut en bit när vi varit utomlands eller slappnat av. Jag är
livrädd för havets krafter, vad som finns där under och vad det kan orsaka. 

Jag snackar inte bara om havet långt ute utan nu menar jag
också små, lite mer kraftfulla vågor. Det skrämmer mig verkligen och
jag har ingen direkt anledning till varför. Jag är bara livrädd. Samma
gäller när det filmas under vatten på tv. Jag får en sådan fruktansvärd 
obehagskänsla i hela kroppen. Eller låt oss bara tala om hur många gånger
som jag drömt mardrömmar om tsunamis. Förstår ni? 

En annan rädsla som har kommit mer på senare år är min flygrädsla.
Det var väl någonstans runt fjortonårsåldern som jag började få det
jobbigt med flygandet. Det här har dock pendlat i skalor, ibland har
det varit tuffare än andra gånger. Detta grundar sig nog snarare
i mitt kontrollbehov. Men på samma gång tänker jag att rädslan för
havet kanske också skulle handla lite om det. Det här med kontroll.
Att känna sig hjälplös och veta att det är så mycket starkare än mig.

Det jag vill reda ut med er är hur man egentligen övervinner detta. 
Hur gör man? Jag tänker inte låta mina rädslor stoppa mig i mitt
liv. Så därför har jag väl utsatt mig för en del, för att kanske bekämpa
detta. 

Mina tips, och utmaningar till er som själva kämpar med andra
eller liknande rädslor: Utsätt er för det. Ja, fy fan. Vi må vara 
livrädda och kanske nästan känna att nu dör vi. Men är det inte det
enda botemedlet? Snälla hjälp mig med detta, för så ser i alla fall jag det. 

I Grekland åkte jag parasailing - vilket jag nu tycker är dumt i efterhand
då jag hört hur mycket olyckor som skett. Men om en tänker just på mina
rädslor då? Är det inte exakt det här jag är rädd för? Att flyga, vara långt
uppe i luften, inte ha någon kontroll och befinna mig långt ute på vattnet. 
Min rädsla för havet fick sig verkligen en smäll i ansiktet då båten helt plötsligt
saktade in och linan till vår fallskärm blev mycket mindre spänd vilket ledde till
att vi närmade oss havet långt, långt ute. När vi var en meter ifrån att åka i (tro mig,
här hade jag någon sån fruktansvärd panik) från att ha varit 130 meter över marken
så tog båten fart, linan spändes åt och vi for upp i luften igen. 

Men huvudpoängen med det här, är att jag tror att vi måste våga utsätta oss för
det allra mest smärtsamma för att bli vän med våra rädslor och lära känna 
dem. Vad säger ni?

 

ATT BLI KÄR


Jag har upplevt mycket under min ungdom. Jag har träffat killar som har behandlat mig
som skräp och som fått mig att känna mig värdelös många gånger. När jag var någonstans runt sexton så
trodde jag aldrig i hela mitt liv - fortfarande så sjukt att jag kände såhär - att någon
skulle känna likadant för mig som jag kände för den. 

Att bli kär, ge hjärtat rakt ut till en annan människa och våga lita på någon annan
så mycket som det krävs när man helt plötsligt är två - är jätteläskigt.

För vad vet man när det enda man har upplevt i sin tonår är krossade hjärtan
och texter där man får höra att man inte räcker till? 

Jag vet att jag delar dessa erfarenheter med så många andra, och till er vill jag
säga: Man kommer tyvärr behöva gå igenom eld och lågor.
Alla människor man träffar på i sitt liv kommer inte alltid vilja en väl. Hur orättvist
det än kommer kännas så är det så. Det kommer göra ont, stickas, brännas i hela
kroppen - men sen, när ni ramlar in på himlens kuddar så kommer
det kännas precis som kärlek ska kännas.

Kärlek för mig innebär att en annan människa visar att den inte 
klarar av att vara utan mig. Den bryr sig om mig, älskar mig för den jag är
och vill mig väl. 

April år tvåtusensexton hittade jag min. Efter snart ett och ett halvt år
väcker han mig fortfarande med pussar i nacken, skriver långa sms om hur mycket
jag betyder för honom och orkar för oss båda när inte jag gör det.

Kärleken är en bedårande, vacker sak, men också något som kommer göra ont i
våra liv. Det är något vi måste lära oss att leva med. 

Men om du sitter där ute just nu, gråter över någon som gör dig illa gång på gång,
trycker ned dig eller får dig att känna dig värdelös: Nu är jag stark för dig.
Försök att ställa dig upp - hur mycket motvind du än har - och lämna den personen bakom dig.
Du förtjänar att leva ett liv där du mår bra och känner dig älskad. Hur ensam
du än känner dig så är du inte det. Du fixar det här och jag tror på dig.
Vi ställer oss upp tillsammans. Okej? Klara.färdiga.gå. <3